Ett mål från kval, tre år från ruinens rand

Peter Harich är klubbchef i AFC Eskilstuna och en av dem som driver Eskilstunasporten. Texten är en krönika och uttrycker skribentens egna åsikter.

När slutsignalen gick på Tunavallen igår kände jag mig tom. Inte arg, inte besviken på någon. Bara tom.

Vi förlorade sista omgången hemma mot Enköping med uddamålet, och därmed tog Enköping andraplatsen och kvalet till Superettan. Samtidigt förlorade Arlanda borta mot Sollentuna, men de reducerade sent i matchen. Det målet betydde mer än det såg ut. Hade vi tagit en poäng hade vi hamnat på samma poäng som Arlanda. Utan deras sena mål hade vi dessutom haft samma målskillnad och fler gjorda mål. Så smal var marginalen. Nu slutade vi fyra på 53 poäng, en poäng efter Arlanda och två efter Enköping.

Det svider. Men när jag försöker tänka klart, och inte bara känna, ser jag en annan bild.

Där vi började

När vi åkte ur Superettan stod vi inte bara utan plats i SEF. Vi stod nästan utan klubb. Laget behövde byggas om från grunden, och ekonomin var så ansträngd att konkursen var nära. Den första säsongen i Ettan hade vi svårt att betala ut lönerna i tid. Det är inget jag är stolt över, men det är sant och det hör till den här berättelsen. De spelare och ledare som stannade kvar då gjorde det av andra skäl än pengar.

Sportsligt klarade vi oss precis kvar. Vi slutade elva på 33 poäng efter fyra raka vinster på slutet av säsongen.

Säsongen efter var ekonomin fortfarande dålig, och vi var fortfarande indragna i striden i botten. Vi slutade åtta, vilket låter bättre än det var. Med 41 poäng hade vi åtta poäng ner till kvalplatsen.

Det här året

Inför säsongen satte vi målet topp tre. Det var ett djärvt mål för en klubb med vår historia de senaste åren, men vi trodde på det. Framför allt efter en försäsong med nio raka vinster efter den inledande förlusten mot FC Stockholm.

Starten var tung. Efter fem omgångar hade vi två poäng, och vi valde att byta tränare i samband med att Tony Andersson var på en TV-inspelning. Jag vill vara tydlig med att det inte handlade om att Tony Andersson gjorde ett dåligt jobb. Tony är en grym motiverare och har betytt mycket för den här gruppen. Men vi behövde något nytt. Vi behövde en utbildare och en taktiker, och där är Alexander Alan oslagbar. Alex tog över huvudansvaret, och hans första match var borta mot Enköping. Den förlorade vi, och efter nio omgångar låg vi femtonde plats med sex poäng.

Sedan vände det. Från omgång tio och tretton matcher framåt förlorade vi inte en enda gång, och tolv av de matcherna vann vi. Under Alex ledning tog laget 51 poäng på 25 matcher. Hade vi hållit det tempot hela säsongen hade vi landat runt 60 poäng.

Men en säsong är trettio matcher, och poängen vi tappade i början kom aldrig tillbaka. Jag har gått igenom matcherna i huvudet, och några sticker ut. Mot de två lag vi slogs med om kvalplatsen, Enköping och Arlanda, tog vi en poäng av tolv möjliga. Mot Gefle, som slutade nia, förlorade vi båda matcherna med uddamålet: borta i en målrik match och hemma direkt efter vår långa obesegrade svit. Vi spelade oavgjort hemma mot Järfälla i premiären och borta mot Stocksund, som slutade sist. Totalt förlorade vi fyra matcher med ett mål och spelade fem oavgjorda.

En vinst till någonstans under året, och vi hade slutat tvåa. Ett mål till i någon av de oavgjorda matcherna. Det är den tanken jag inte blir av med.

Vad vi faktiskt har gjort

Vi nådde inte exakt det mål vi satte. Ändå anser vi i klubben att vi i allt väsentligt uppfyllde det. Vi var med i toppen ända in i sista omgången, en poäng från tredjeplatsen.

Vid sidan av planen har vi gjort plusresultat sedan de tunga åren och betat av ungefär 70 procent av skulderna. Läget är fortfarande tufft, det ska jag inte sticka under stol med. Men det är betydligt stabilare idag än för tre år sedan. Det är tack vare våra fantastiska företagare i staden.

Truppen

Det jag allra mest vill lyfta fram är inte en tabell utan en grupp människor. Hela truppen har visat en sammanhållning som jag sällan har sett. Att gå från femtonde plats till att jaga kval i sista omgången kräver mer än taktik. Det kräver spelare som tror på varandra när det ser som mörkast ut.

Jag är särskilt stolt över hur många killar från Eskilstuna och närområdet i Mälardalen som har burit det här laget. Det är spelare som känner regionen och som vet vad klubben har gått igenom. Det säger något om vad vi bygger.

Jag vill också lyfta dem som inte har fått så mycket speltid i matcherna. Det är de som har höjt nivån på varje träning, vecka efter vecka, och gjort alla i truppen bättre. Utan dem hade vi aldrig haft den svit vi fick. Ni är lika mycket en del av den här säsongen som de som stod på planen igår.

Kvittona på året finns också utanför vår egen tabell. Melvin Rydh, Arvid Önnebro och Albin Flodqvist är uttagna till uppvisningsmatchen Morgondagens stjärnor. Melvin och Arvid kommer från Västerås och Albin från Eskilstuna, så alla tre är killar från Mälardalen. Ettan Norras lag leds dessutom av Alex. Det är ett erkännande av både spelarna och det jobb han har gjort.

Vi har också fått se Ibrahima Cherif Fofana växa under året. Nästa säsong spelar han för AIK i Allsvenskan, och jag är övertygad om att han kommer att göra ett stort intryck där också. Det är precis den resan vi vill att spelare ska kunna göra hos oss.

Framåt

Stora delar av truppen är kvar till nästa säsong. Nu börjar sportchefen Melke Alans jobb med att knyta fler spelare till truppen och eventuellt spetsa till den med några nya, starka spelare.

Och personligen tycker jag att vi höjer målet. 2027 går vi för uppflyttning.

Så ja, jag kände mig tom igår. Men nu börjar jobbet med nästa säsong, och vi börjar från ett helt annat läge än för tre år sedan. Inte från ruinens rand, utan från en fjärdeplats, en tränare som har visat vad han kan, en trupp som håller ihop och en grund att stå på.

Tack till alla spelare, ledare, sponsorer, företagsnätverket, Eskilstuna kommun, ideella krafter och supportrar som har burit klubben genom de här åren.

Peter Harich, klubbchef AFC Eskilstuna