Eskilstuna har mycket att vara stolta över när det gäller elitidrotten. Vi har föreningar som presterar på hög nivå och engagerade människor som lägger ner ett enormt arbete som oftast är ideellt dessutom. Det är jag otroligt imponerad över.
Reflektionerna är skribentens egna tankar kring publikrekryteringen i Eskilstuna kommun kring stadens idrottslag.
Men en fråga som jag tycker förtjänar större uppmärksamhet är hur vi får fler människor till våra arenor. För det räcker inte alltid med bra idrott för att locka publik.
Ibland tror jag att föreningarna behöver ställa sig en ganska enkel fråga: Varför ska jag gå på matchen?
Inte utifrån den trogna supporterns perspektiv, utan från någon som sällan eller aldrig besöker arenan.
Vad ska få den personen att välja idrotten framför biobesöket, middagen på stan eller något annat? Konkurrensen om vår fritid har trots allt förändrats rejält de senaste 10–20 åren.
Här tror jag att det finns en hel del att fundera över.
Morgondagens publik finns någon annanstans
Vi märker själva på Eskilstunasporten att vi har svårare att nå den yngre målgruppen via vår sajt. De finns i betydligt större utsträckning på plattformar som Instagram, TikTok och Snapchat.
Det är också där morgondagens publik finns.
Därför tror jag att föreningarna behöver bli ännu bättre på att analysera sin omvärld. Vad fungerar på sociala medier? Vilket innehåll väcker intresse? Och framför allt, hur omvandlar man det intresset till ett faktiskt arenabesök?
Det behöver inte handla om mer innehåll, utan snarare om rätt innehåll.
Snabba klipp, känslor, personlighet och glimtar bakom kulisserna. Den yngre generationen är van vid korta format och ett högt tempo. Då behöver också kommunikationen anpassas därefter. Utan att för den delen glömma den publik som redan finns.
Vad händer just, när det inte händer något?
En annan viktig del är själva matcharrangemanget. Här tycker jag att speedwayen är ett intressant exempel. En tävling kan pågå i två och en halv timme, trots att den aktiva idrotten totalt handlar om ungefär 15 minuter.
Ändå hittar uppemot 3 000 åskådare till arenan. Den lokala förankringen är stark och folk drar folk. Det får mig att fundera över hur våra föreningar kan utveckla sina arrangemang ytterligare. Inte minst för den som är van vid ett högre tempo och snabba intryck.
Vad gör man exempelvis med de där 15–20 minuterna när spelarna befinner sig i omklädningsrummet?
Kan pauserna användas bättre för att skapa engagemang, förväntan och en anledning att vilja komma tillbaka?
Jag tror det. Idrotten ska naturligtvis vara det primära. Men för många handlar ett arenabesök i dag inte enbart om själva matchen, utan också om upplevelsen runt omkring. Sedan kan man förstås ha sina åsikter om den utvecklingen.
Där tror jag att det finns möjligheter, inte minst när det gäller barnfamiljer och förstagångsbesökare. För det är ju just där en viktig del av framtidens publik finns. Att få människor till arenan en gång är en sak. Att få dem att vilja komma tillbaka är något annat.
Och i längden är det kanske minst lika viktigt.
Förändringen börjar inifrån
Det är lätt att konstatera att publiksiffrorna borde vara högre och att fler borde stötta våra lokala lag. Men det räcker inte att önska sig fler människor på läktarna. Ibland behöver man också våga vara självkritisk. Och det kan vara något positivt i det.
Är vi tillräckligt synliga inför matcherna? Når vi utanför den redan idrottsintresserade kretsen? Och vad får en förstagångsbesökare att vilja komma tillbaka?
Det betyder inte att det görs ett dåligt arbete i dag. Tvärtom finns det mycket bra att bygga vidare på. Men utveckling kräver också en vilja att förändras.
Jag kan själv villigt erkänna att mycket av det jag lärde mig för 15 år sedan inte fungerar på samma sätt i dag. Samhället förändras, på gott och ont, och då behöver även vi som arbetar med att nå ut till människor följa med i utvecklingen.
Det handlar inte om att förändra allt över en natt. Snarare om att våga testa nya idéer, utvärdera och ta steg för steg. För jag är övertygad om att potentialen finns i Eskilstuna. Vi har idrotten, föreningarna och människorna som brinner för sina lag. Nu gäller det att hitta vägar för fler att upptäcka det. För det finns få saker som slår känslan av en välfylld arena när det verkligen gäller.
För fina exempel har vi från året och fler sådana hoppas jag att vi ska få uppleva framåt.
För det förtjänar Eskilstunaborna och idrottsföreningarna i vår stad.
