Klimatet i sporthallarna runtom i Sörmland hårdnar. Allt yngre spelare visar bristande respekt mot domarna, mot varandra och mot själva sporten i stort. Att idrott engagerar och skapar känslor är känt sedan länge och en självklarhet, men i sörmländsk innebandy har det snabbt gått utför.
Texten är en insändare av Andreas Eriksson och skribentens egna tankar/åsikter.
Det är en kväll i november. Ute är det kallt och blåsigt och mörkret har lagt sig över staden. Det är precis så där ruskigt som det oftast är i november innan vintern gör sitt intåg. Men i ett industriområde en bit utanför stadskärnan bryts mörkret av Skjulstahallens svaga fasadbelysning. Där inne är det allt annat än mörkt och kallt. Där är det hett, högljutt och matchbelysningen är bländande. Skriande ljud hörs när spelarnas skor snabbt rör sig över det ljusblå golvet. På läktarna sitter en stor publik. De är förväntansfulla och engagerade. Innanför sargen pågår en intensiv kamp mellan två av stadens ungdomslag – ett härligt derby i ”Pojkar Röd C”. Den lilla vita plastbollen rör sig om möjligt ännu fortare än spelarna, fram och tillbaka.
Matchen står och väger och spelet är böljande. Inga vill göra misstag i det här läget. I byteszonerna hejar lagkamrater på. Likaså ledarna, som därtill kommer med raka och tydliga direktiv om hur de vill att pojkarna på planen ska spela. Jag själv löper med, försöker ständigt förbättra min position för att kunna bedöma nästa situation som uppstår. Kommunikationen med domarkollegan är, precis som matchen, intensiv. Vi vill inte missa något. Plötsligt sker en spelvändning. En spelare korsar mitt synfält precis samtidigt som jag hör det karakteristiska ljudet av två klubbor som slår ihop och jag ser bollen rinna ifrån spelaren som nyss hade den under kontroll. Det måste ha varit ett slag, men jag kan inte blåsa för nåt jag faktiskt inte sett. Det vore att gissa.
Jag försöker få kontakt med kollegan men får inget gehör. Han är fullt upptagen med att hantera ett gruff framför målet där ingen av de 14-åriga pojkarna har för avsikt att släppa den andre och fokusera på innebandyn. Kort därefter går bollen ut över sargen men i och med att spelaren som blev av med bollen sekunderna innan står och säger (läs ”skriker”) sina väl valda ord till mig, samtidigt som jag försöker resonera med honom, missar jag vilket lag som ska ha inslag. Jag blåser i pipan och gör tecknet för tekning. Det är då båda lagen går upp i atomer.
”Är du seriös?!” säger en av killarna som anser sig ha rätt till inslaget.
”Alltså huuur kan du inte se det?” säger en andra.
Spelaren som tidigare blev av med bollen är nu än mer rasande och stämmer in i klagosången:
”Du måste ju se att han slår på klubban?”
”Hur fan kan det inte vara en tvåa?!”
”Fucking värdelös!”
Samtidigt ser jag i ögonvrån hur en av ledarna på bänken slänger taktiktavlan i golvet så att den går i flera bitar. Där någonstans har jag börjat kunna sortera lite vad som sker så jag vänder mig mot ledaren, höjer vänster arm, sätter pipan till munnen och blåser. Hårt. Ledaren tilldöms ett personligt straff för osportsligt uppträdande och får således se återstoden av matchen från läktaren. I samband med personliga straff ska även ett 2-minuters lagstraff utdömas.
I det efterföljande numerära underläget släpper den utvisade ledarens lag in ett mål och de förlorar matchen med 5–4.
Efter matchen, när avtackningen är klar, söker ledaren upp mig. Han ifrågasätter högt och tydligt mitt omdöme och hävdar bestämt att jag visat ut honom ”bara för att det är han”. Orden är hårda, språket ovårdat och gesterna yviga. Runtomkring rör sig barn och ungdomar. Spelare från båda lagen men också barn från publiken stannar till och tittar häpet på scenen som utspelar sig bara några meter framför dem. Till slut stormar ledaren ut från planen, helt utan att vänta på en replik från mig. Mitt svar är så klart inte intressant nu när han fått säga sitt.
Kvar står jag med blandade känslor. Frustrerad över att jag inte löste situationen i matchen på ett bättre sätt. Lättad över att allt är över och jag snart får komma hem till min familj. Ledsen över att behöva känna allt detta när jag sysslar med det roligaste jag vet. Jag står där och det enda jag vill är att skrika efter ledaren: ”Du blev utvisad för att du betedde sig som ett riktigt praktarsel!” Men det gör jag inte…
Den här texten handlar inte om mitt domarskap, och huruvida jag uppfattar min arbetsmiljö som bra eller dålig eller om jag de facto har dåligt omdöme. Det är föremål för en helt annan krönika… Det här handlar om något mycket större. Det handlar om signaler och budskap; om omdöme och respekt samt om förebilder. Eller i alla fall de som borde agera förebilder.
För vad är det egentligen som gör att ungdomar känner att de måste ifrågasätta domslut gång på gång på ett allt annat än konstruktivt vis? Vad är det som gör att pojkar på en innebandyplan tycker att det är fullt rimligt att i det närmaste brottas utanför själva spelet istället för att försöka göra sig fri och spelbar för sina lagkamrater? Och varför gör man valet att trycka till en motspelare i ryggen istället för att försöka vinna bollen på ett sjyst sätt?
Svaret är inte enkelt och inte heller entydigt. Men en ledtråd återfinns enligt mig i spillrorna av den där taktiktavlan som fick sätta livet till bara för att en vuxen tappade huvudet över ett domslut han inte höll med om. För det är precis som klyschan säger: ”Barn gör inte som vi säger; barn gör som vi gör”. Och om vuxna ledare gång på gång svär över domslut, gestikulerar vilt när lagets spelare slår en felpassning, kastar sönder taktiktavlor och upprört konfronterar domare efter matchens slut är det kanske inte så konstigt att unga pojkar och flickor utvecklar ett liknande beteende.
Men är det bara ungdomsledare som brister i ansvaret att lära barn och unga om respekt och värdegrund inom idrotten? Självklart inte. De flesta ungdomsledare är faktiskt väldigt bra och visar på ett mycket fint sätt vad respekt för varandra och för sporten innebär.
Den där taktiktavlan skulle lika gärna kunna vara rester av en sönderslagen klubba. För ser man till våra seniorserier är situationen ännu värre. A-lagsspelarna bär ett lika stort ansvar för vad barn och ungdomar får för inställning till varandra och till innebandy som sport. Det är ett ansvar de kanske inte har bett om men som ändå åligger dem, oavsett om de vill det eller ej.
Spelarna i ungdomslagen följer A-lagen. En dag vill de spela där själv. Och för att lyckas komma dit tar de efter. Vissa kanske försöker lära sig den där dribblingen de såg senaste hemmamatchen. En annan tränar på att skjuta slagskott lika bra som sin favoritback. Och precis alla ser hur de vuxna spelarna för sig och hur de pratar med varandra. De ser hur motståndare hånas och hur domare upprepat, nästan maniskt, ifrågasätts. Och det går inte att kräva respekt av våra barn och ungdomar, samtidigt som en 30-årig A-lagsspelare står och skriker sig hes över ett felaktigt inslag i Flen en onsdagkväll. Det börjar inte med våra barn – det börjar med oss vuxna.
För barnen runtom i våra hallar lär sig inte bara hur man spelar innebandy. De lär sig hur man reagerar när något går emot en, hur man hanterar sina känslor när man är frustrerad på en motståndare och de lär sig hur man beter sig mot en domare som kanske inte gör sin starkaste insats just den matchen. Självklart finns det – och ska finnas – ett växande prestationsfokus när man kommer upp i åldrarna men barn- och ungdomsidrott handlar också om att ha roligt och kanske skulle det vara nyttigt om fler vuxna ibland ställde sig samma fråga som vi ställer till barnen:
”Hade du kul idag?”
För inte sällan verkar svaret vara ”nej”.
Andreas Eriksson
